Vad vet du om Danmark?

Självklart så fortsätter jag att titta efter "Jesper och Jessica" då jag besöker antikvariat och diverse loppisar. Nu förtiden har min "runda" blivit väldigt kort; för det mesta handlar det om ett besök på Radiotorget. Men, ibland, och oftast till helgen, tar jag mig tid för en liten runda. Under en av dessa rundor hittade jag ytterligare en bok av Stig Weimar: "Vad vet du om Danmark?" (Opal 1976). Boken var i mycket fint skick, vilket är mycket ovanligt, barnböcker - de som överhuvudtaget finns på antikvariat - brukar ofta vara mycket slitna; eller också i sort sett orörda, då för att de är så embarmerligt dåliga att ingen vill läsa dem. Men, då och då kommer man över ett undantag till denna regel ...

Illustrationerna till boken om Danmark är - i jämförelse med boken om Jesper och Jessica - är ytorna är inte lika rena och välpolerade. Det finns en dyster stämning över många bilder. Det är en mörkare värld Weimar avbildar. Det slår mig att mycket av Weimars styrka ligger i just hans sätt att skildra naturen. För ett ovant öga är Danmark-boken en typisk barnbok från 70-talet. Mycket redig information, pedagogik och etnisk korrekthet. Lite småtrist. Men Weimars levande illustrationer av båtar och byggnader är långt ifrån trista, de är dessutom välgjorda, med en nonchalant spontanitet som jag avundas. Men Weimars oerhörda styrka blommar ut i hans naturskildringar. I dessa återfinner jag, om så med mörkare toner och inte fullt så rena ytor, hans enkla manér; i vilket han behärskar vind, vatten och framförallt skuggorna som ljuset lämnar. Mycket effektfullt blir det när han helt fräckt utelämnar en vattenspegling från en asiatisk byggnad och modellerar om speglingar överhuvudtaget. Tar bort och lägger till. Det ger en mycket levande och ljus effekt, och det råder ingen tvivel om vem det är som bestämmer hur ljuset ska falla.

Just denna bilden har samma typ av himmel och träd, ek förmodar jag, som förekommer i Jesper och Jessica. Men här är det speglingarna i vattnet som förtrollar mig. De är så levande. Och varför? För att Weimar skiter i "hur det ska se ut" - han gör sin egna tolkning. Resultatet, som ni ser, är otroligt; och säkerligen inget Weimar själv är medveten om.